Energi

Nu var det länge sedan jag skrev. Ärligt talat hade jag glömt bort min blogg. Det har inte hänt så mycket sedan sist. Jag försöker överleva en dag i taget. Har äntligen fått tid på Stockholms Centrum för Ätstörningar och ska ha möte med dem och psykiatrin i september. Jag är livrädd att de ska säga att de inte kan hjälpa mig, att mina problem inte är tillräckligt allvarliga. Jag skrev i remissen att min ätstörning kommer ta mitt liv, och jag hoppas de tar det på allvar. Jag orkar egentligen inte kämpa, samlar all kraft jag kan för att orka gå på möten men jag missar hälften. Ibland kan jag inte gå ut. Ångesten är för stark och jag orkar inte utsätta mig för risken att folk ska stirra, skratta, kommentera. Orkar inte bli dåligt bemött. Jag orkar egentligen inte leva men jag måste. Jag skär mig ibland, men det känns inte så bra som när jag var yngre. Nu får jag mest skuldkänslor, känner mig dålig och mer misslyckad än vanligt. Jag orkar inte vara social. Och folk förstår det inte. Jag kämpar med att förstå andra, att sätta mig in i andras situationer men ingen kan ens förstå att man kan vara som jag är. Att bara svara på sms kan kosta mig hela dagens energi. Jag har jättestora problem med det sociala och är less och trött på att behöva förklara för folk som inte vill förstå, jag är less på att inte bli tagen på allvar, att behöva skämta bort mina problem. Jag har så lite energi att minsta lilla gör mig matt. För dig kanske det inte tar någon energi alls att träffa vänner, för mig innebär att umgås med vänner att jag kommer behöva sova hela nästa dag. Jag måste kanske välja bort att svara på sms för att orka diska.

Tänk dig att du har en 100-kronorssedel i handen. Det är all energi du har att fördela över en dag. För dig kanske det kostar 20 kronor att tvätta. 10 att diska. 40 att arbeta 8 timmar. För mig kostar att svara på sms 10 ena dagen och 90 andra. Ibland 110. Att träffa en vän kan kosta 70 och att spela datorspel en hel dag 30. Ibland är det en orimlig tanke att ens komma upp ur sängen. Saker du tar för givet är inte självklara för andra.

Länktips 2

För några år sedan började jag läsa Hanna Fridéns blogg (nu nedlagd) och det var genom henne jag fick upp ögonen för feminismen. Hon skrev också mycket om Aspergers och jag kände igen mig väldigt mycket. Då hade jag länge sökt efter ett svar på varför jag var som jag var. Jag har alltid känt mig annorlunda och utanför. Har aldrig passat in. Sedan år 2000 hade jag haft kontakt med psykiatrin, träffat otaliga psykologer och kuratorer, bott i fosterhem och på behandlingshem. Jag kände att jag borde mått bättre efter alla dessa år. Kanske hade jag inte varit tillräckligt motiverad att bli frisk tänkte jag. Men faktum var att jag verkligen kämpat. Jag hade satt mig in i mitt mående, läste om olika diagnoser, olika behandlingsformer och stred för att få börja i KBT. Sedan jag var 13 hade jag haft kontakt med psykiatrin men ingen hade sett min autism. Det var jag själv som genom att läsa Hannas blogg, andra personers berättelser och faktaböcker förstod att det nog var Aspergers jag hade. Jag föreslog för min psykolog att jag skulle få göra en neuropsykiatrisk utredning och för något år sedan fick jag diagnosen Aspergers syndrom (och ADD).

Jag följer Hanna på Facebook och på twitter. Hon skriver otroligt bra från ett feministiskt perspektiv. Här är en krönika väl värd att läsa!

En text jag skrev på Facebook förra året angående autism

Så här är det. Jag har Aspergers syndrom som är en form av Autism. Det är i sin tur en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Jag känner, tänker, fungerar och tycker ofta annorlunda. Jag har stora problem med social interaktion pga detta. Dessutom har jag väldigt svårt att anpassa mig och fungera i samhället, som inte är anpassat efter mig. Aspergers är ingen sjukdom, det går inte att bota. Det är inget fel på mig, jag är bara annorlunda.

Jag är medlem i en stor grupp här på Facebook för autister och anhöriga. Den översvämmas av oroliga föräldrar som i detalj beskriver hur deras barn beter sig och undrar om det är normalt eller vad de kan göra åt det. Vissa föräldrar tycker synd om sina barn och önskar att de kunde botas. Det skrivs om broccoli, glutenfri kost och andra dieter som föräldrarna friskt testar på sina barn för att se om de blir mer normala.

Jag fick min diagnos förra året. Hade önskat att jag kunnat få den mycket tidigare. Då hade jag kanske inte behövt må så dåligt, och jag hade förhoppningsvis kunnat få en mer anpassad skolgång bland annat. Men när jag läser dessa föräldrars inlägg är jag nästan tacksam att ingen visste om min autism som barn. Jag hade blivit oerhört ledsen om mina föräldrar istället för att acceptera, respektera och försöka förstå mig satt på Facebook och beklagade sig, berättade privata saker om mig inför främmande människor eller letade botemedel.

Jag vill inte bli botad, jag vill inte spendera resten av mitt liv med att försöka anpassa mig för att passa in i samhället. Jag vill bli förstådd, accepterad och respekterad för den jag är. Jag vill slippa höra myter som att autister är empatilösa psykopater. Är det något som behöver botas så är det det här skeva samhället!

Autism

Många verkar tycka synd om oss som har autism/Aspergers, att det är en plåga och att vi mår dåligt psykiskt pga våra diagnoser. Men saken är den att det är pga hur samhället ser på oss och behandlar oss som vi mår dåligt. Jag kan givetvis inte tala för alla med autism men jag VET att jag inte är ensam om att känna såhär.

När folk använder ”autism” som en förolämpning, när man får höra att man saknar empati, när det spekuleras i om en mördare hade Aspergers eller ej eftersom vissa verkar se det som någon slags ”mördar-gen”. Eller när folk ser autism som en skada eller en sjukdom man ska bota osv. Det är inte jättekul att vissa jämför autism med cancer eller att behöva läsa om hur ledsna föräldrar är för att de fått ett barn med autism. Och hur de desperat provar olika hokuspokus-preparat på dem.

Jag pratar från mitt perspektiv och drar inte alla med samma diagnos över en kam men jag har läst om många som känner likadant. Det är inte oss det är fel på, det är samhället som inte är anpassat efter oss (eller andra personer som på något sätt inte följer normen). Faktum är att jag är stolt över att jag är autist, jag hade inte varit den jag är annars.

Länktips

Jag tänkte tipsa om några bloggar och instagramkonton jag tycker är intressanta och bra på olika sätt. Vad de har gemensamt är att de belyser viktiga frågor som rasism, antifeminism, fatshaming, funkofobi och dylikt.

Jag läser sällan bloggar pga att jag helt enkelt glömmer bort det, men pga att jag följer Lady Dahmer på Facebook så brukar jag bli påmind om att läsa hennes blogg. Hon skriver mycket intressant om feminism, genus och fatshaming. Här hittar du hennes Instagram!

Karins Konstgrepp är person ni inte får missa. Hon har en blogg där hon skriver om allt mellan himmel och jord. Förutom att hon gör fantastiska juveler så driver hon en podcast tillsammans med Sara. Följ dem på Facebook för mer info!

Fanny har en intressant blogg om ”relationer, kommunism, feminism och ideologi”.

Immanuel beskriver sig själv såhär: ”Autism- och ADHD-berikad transperson” och finns även på twitter.

Några fler Instagramkonton jag gillar:

Kvinnohat

Transiarkatet

Klasshat

Psykofobi

Fetkvinna

Funkofobi

FettMagazine

Team Tilia

SvartKvinna

Eff your beauty standards

Jag hoppas att alla länkar blev rätt och att ni hittar något ni gillar. Tipsa mig gärna om fler bloggar, Instagramkonton och twitterkonton jag bör läsa/följa!

Håll käft

Varje gång någon använder autism i negativa termer, varje gång någon säger att feminism är av ondo, varje gång någon ger mig en blick full av avsky, varje gång någon kallar någon annan gay för att vara elak. För varje gång går jag sönder mer och mer. Blir mer och mer trasig. Orkar inte längre. Det var länge sedan jag slutade orka.

Ätstörd och tjock

Jag har alltid varit tjock. Något jag blev mobbad för i skolan. Min mamma tog med mig till en läkare när jag var liten. Jag fick väga och mäta mig och det pratades om motion och kost. Vi började äta light-produkter och jag och pappa började motionssimma. Till en början var simningen rolig, jag blev duktig, simmade snabbt och tog många simmärken. Men det blev till ett tvång, de gånger jag inte ville åka och simma tjatades det på mig och jag uppfattade det som att mamma och pappa blev arga på mig. Då var det inte roligt längre. Trots att jag fick föra dagbok över min träning och fick belöning varje månad i form av leksaker, cd-skivor och annat jag ville ha. Kosten följde jag, vill jag minnas. Jag fick äta godis en gång i veckan. Tog man två portioner eller åt något onyttigt i veckan så ”fuskade” man. Det sågs alltså som något fult, dåligt. Jag minns inte hur gammal jag var när det här började men mobbingen tog fart när jag började skolan. Där fick jag höra att jag var äcklig och värdelös på grund av min vikt, jag dög inte. Och hemma var det fokus på att jag skulle gå ner i vikt, jag dög inte som jag var hemma heller.

När jag blev äldre så började jag tröstäta. Jag åt för att döva mina känslor, för att hålla ångesten borta. Jag åt för att straffa mig själv. Jag hatade mig själv och vräkte i mig onyttiga saker för att skada mig själv.

Förutom ADD, Aspergers syndrom och depression står ätstörning med på min lista över diagnoser. Jag varken svälter mig, spyr eller hetsäter även om jag ”testat” tidigare. Har ingen klassisk ätstörning men min syn på mat är väldigt skev. Jag måste ha en massa onyttiga saker hemma annars blir jag orolig och får ångest. Det är en trygghet att veta att jag kan döva mina känslor med chips, godis, glass och dylikt om ångesten kommer. I det långa loppet så genererar det här givetvis mer ångest och jag blir mer och mer deprimerad. Min kropp är väldigt tung att bära, jag har ingen energi. Den gör ont och är i vägen. Jag är rädd att mitt hjärta och andra organ inte ska orka så länge till. Jag vet att jag som person inte orkar mer. Endera så ger min kropp upp, eller så tar jag livet av mig.

Att vara fet ses som något fult. Det finns många fördomar om oss, vi är ohygieniska, lata, har dålig karaktär, vi är korkade och allmänt äckliga. Det är helt okej att göra narr av oss, att skratta åt oss. Ingen bryr sig om en fet person, vi är liksom inte värda något. Det är helt okej att viska, peka, skratta och prata om oss så att vi ser och hör. Jag har upplevt det så många gånger.

En gång i tiden gick jag till en dietist. Jag fick lära mig hur en normal portion ser ut, vad som är nyttigt eller ej och att man ska äta frukost, typ. Jag har blivit erbjuden en medicin som gör att i princip allt fett man äter åker rakt igenom kroppen utan att tas upp. Risken för att man skulle få diarréer och bajsa på sig var visst något man fick stå ut med om man ville gå ner i vikt. En period gick jag på en överviktsenhet. Där fick man en kontaktperson, en läkare och en sjukgymnast som man gick hos och fick hjälp på olika sätt. Det hjälpte givetvis inte mig att tycka mer om mig själv, att få en bättre självbild eller bli av med min ångest men jag lyckades bli mer hälsosam. Jag slutade där när jag ansåg att jag kunde klara mig själv vilket var ett misstag. Några år senare tog jag mod till mig och bokade tid på vårdcentralen för att få hjälp på nytt. Jag blev erbjuden en dietist eller en remiss till en läkare som utför överviktsoperationer.

Nu träffar jag en sjuksköterska på psykiatrin ungefär en gång i månaden. Jag äter Concerta pga min ADD och man kan få förhöjt blodtryck av den så jag går och testar det hos henne. Hon brukar fråga mig om kost och jag har berättat att jag tröstäter och har stora problem med maten. Varje gång jag är där får jag råd, såsom att inte dricka läsk, att äta frukost osv. Att det inte är bra för min kropp att äta onyttigt. Som om jag var för dum för att förstå det. Tack för hjälpen!

Selfies

Jag har ingen normkropp. Har aldrig haft. Jag har alltid varit tjock/fet. Dubbelhaka, stor mage osv. Fettet har aldrig fördelats ”fördelaktigt”. Acne fick jag tidigt och har det fortfarande. Ibland får jag bölder som lämnar efter sig ärr. Armarna är randiga efter självskada. Andra delar av kroppen är prickig efter att jag pillat sönder den. Efter att jag fick höra att min näsa var stor fick jag komplex även för den.

Jag blev mobbad i skolan. Bland annat för mitt utseende. Jag har sett och hört hur folk stirrar och pratar om mig när jag är ute. Ibland får jag kommentarer riktade mot mig men det händer tack och lov inte så ofta. Men jag är rädd, ibland vågar jag inte ens gå ut. Skäms och känner mig förnedrad då människor skrattar, pekar eller viskar. Är jag inte värd respekt på grund av hur jag ser ut?

Om folk är elaka afk så är det inget mot vad de är online. Jag känner mig ofta osäker när jag har en bild på mig själv på Facebook och andra ställen. Brukar byta ut bilden mot en bild på något annat. Ibland diskuterar jag eller kommenterar i grupper där stämningen är otrygg. För att skydda mig själv väljer jag att inte visa mitt ansikte. Men jag skäms inför mina vänner också. Det krävs mod att posta en selfie eller att visa sig i webcam på Skype. Det sistnämnda gör jag i princip aldrig med någon jag inte känner väl.

I grupper på Facebook startas ibland selfie-trådar. Jag önskar att jag vågade posta där. Men jag är rädd för att jag inte skulle få en endaste ”like”, och att folk som såg bilden skulle skratta.

Jag är inte ute efter att få komplimanger för mitt utseende, jag skulle ändå inte tro på dem. Jag vill bara kunna visa hur jag ser ut utan att behöva känna ångest och oro.

Funkofobiska anhöriga

Jag är medlem i flera Facebookgrupper för autister och anhöriga. I samtliga grupper tar anhöriga väldigt mycket plats. Främst är det oroliga föräldrar som skapar trådar där de detaljrikt beskriver sitt autistiske barn och hur hen beter sig. De är oroliga för att barnet inte är som alla andra barn, att barnet gör si eller så och undrar om det är normalt osv. De skriver om olika behandlingar och länkar ”botemedel”. En del önskar att deras barn kunde bli ”friska”. Det är i princip alltid fokus på att det är fel på barnet, inte att samhället är skevt och endast anpassat för normativa personer.

Det här gör mig så ledsen! Jag hade inte uppskattat om någon av mina föräldrar skrev personliga saker om mig i en grupp på Facebook, eller att de beklagade sig, tyckte jag var jobbig och önskade att jag kunde bli botad. Jag förstår om ni kan vara oroliga och att ni vill ert barns bästa. Jag förstår också att det kan vara problematiskt att ha ett barn med Autism i ett samhälle som inte är anpassat för oss, men snälla, tänk er för lite! Skuldbelägg inte barnen, klaga på den bristfälliga vården, det uteblivna stödet och det trångsynta samhället istället! Och häng inte ut era barn i en grupp på Facebook! Dessutom går det inte att bota Autism, det är ingen sjukdom! Försök förstå oss istället för att försöka bota oss!

ADD och Aspergers syndrom

Under hela mitt liv har jag känt mig annorlunda. Jag har aldrig passat in. Känt mig som en alien som hälsat på på en annan planet. Jag har alltid haft problem att umgås med andra människor. Har haft svårt att förstå mig på dem och veta hur jag ska bete mig.

Förut trodde jag att det var pga social fobi. Jag gick i KBT och fick göra övningar för att lära mig integrera med människor, men det hjälpte inte. Jag kände att jag ville ha vänner, ville kunna umgås och vara social, men jag kunde inte. Det kändes som vi talade olika språk. Jag kunde inte hålla konversationer vid liv, de flöt aldrig på. Jag visste inte alltid hur jag skulle reagera på olika saker eller hur jag kunde uttrycka mig.

För att slippa känna sig annorlunda och utanför kämpar man för att passa in, man förvränger sig själv för att bli som alla andra. Men den olustiga känslan av att inte förstå eller passa in finns kvar där.

När jag fick diagnoserna ADD och Aspergers syndrom förra året var det en enorm lättnad. Jag visste äntligen vad som var annorlunda med mig, varför jag hade dessa känslor och svårigheter. Jag visste att jag inte var ensam och att det fanns hjälp och stöd att få.

Jag trodde att psykiatrin äntligen skulle förstå sig på mig, att de skulle sluta tjata på mig om min dygnsrytm, mina bristande rutiner och andra saker som inte riktigt fungerar som de ”ska”. Jag fungerar annorlunda och kan helt enkelt inte fungera som många andra. Sluta försök passa in mig i ett samhälle jag inte är skapt för! Varför ska jag kämpa hela livet med att bli som alla andra när min hjärna inte fungerar så samma sätt? Samhället borde anpassas efter alla, inte bara efter de som följer normen. Ska mitt liv gå ut på att pressa mig själv för att bli någon annan, så att jag lidandes kan leva en lögn?

Det vore så otroligt skönt att få slippa bli ifrågasatt, få bli accepterad och respekterad för den jag är, att få leva på ett sätt som jag mår bra av. Men det kommer aldrig att hända.

Att vara en ”girl gamer”. Lite rant!

Jag började spela datorspel sent. Jämför man med många spelare jag träffar online idag har jag en fot i graven. Skämt åsido – jag växte inte upp med tillgång till dator och internet men spelade en hel del konsolspel på NES och Playstation 1. Det blev mycket Super Mario, Chip ‘n Dale Rescue Rangers, Looney Tunes, Grand Theft Auto och Pandemonium. Jag hade även ett gameboy jag spelade en del på.

Jag köpte min första dator när jag var 14 ungefär. En dyr, otymplig sak som tog tid på sig. Jag minns de nätter jag smög upp för att surfa på nätet, hur det uppringda internet vi hade tjöt och nästan väckte hela grannskapet. På den tiden spelade jag inte så mycket, jag hade inte blivit introducerad till den världen men jag minns hur klasskompisar pratade om Quake bland annat.

Det var först när jag träffade min dåvarande pojkvän som jag började spela datorspel. Han var en inbiten gamer som spenderade den mesta tiden framför skärmen. Vid något tillfälle provade jag motvilligt att spela Minecraft, jag tyckte det såg så tråkigt ut! Jag och pojkvännen spelade ensamma genom Hamatchi men efter en tid gick jag in på en multiplayer-server med hundratals spelare. Där fanns plugins såsom Towny och massor av spelare att prata med, eller pvp:a om man så ville. Med tiden blev jag vän med flera och jag fick ta över en stad. Jag betalade pengar till servern och blev sponsor. Spenderade flera timmar om dagen med att bygga, pvp:a, utforska vildmarken och chatta med mina nyfunna vänner på servern. Det var så jag blev introducerad till spelvärlden och jag trivdes så bra!

När War Z, eller som det nu heter; Infestation Survival Stories, släpptes började jag tidigt spela det. Trots massvis av buggar och cheaters samt dåligt bemötande från spelutvecklarna älskade jag spelet! Jag och den klan jag tillhörde spenderade timmar i skogarna och i städerna. Vi dödade zombies, farmade vapen och förnödenheter samt dödade alla spelare vi såg. När vi dog återupplivade vi oss och fortsatte våra äventyr. Jag spenderade en del pengar på spelet i form av ammunition, nya karaktärer och privata servrar. Tyvärr blev det ospelbart för min gamla dator efter en uppdatering i spelet.

Nu, några år senare, sitter jag här med 41 spel på Steam, Battlefield 3 och några fler på Origin, Diablo 3 och StarCraft 2 på Battle.net samt en del spel utöver det. Jag spelar mest Diablo 3 där jag har en kick ass Witch Doctor med tillhörande fetish army och Counter Strike Global Offensive där jag har ett inte så kick ass aim men har börjat lära mig taktik, recoil, banornas alla olika platser, teamwork och så vidare. I början tyckte jag att skins var fult och löjligt men nu äger jag trots allt flera jag köpt för riktiga pengar. En crazy cat lady måste ju ha en Death kitty P90 😉

Utöver spelandet spenderar jag en vanlig dag några timmar på Twitch där jag följer hela 145 streamers. Är även moderator på en väns stream. Jag följer även en del gamers på Youtube, bland annat Day9 och Frankieonpc som lägger upp många bra gameplays!

Jag håller viss koll på CS:GO turneringar och matcher, speciellt om Ninjas in Pyjamas eller Cloud9 spelar.

Merchandise är kul men dyrt! I nuläget suktar jag över de 6 nya Lego Minecraft set som kommit ut. Jag har ett utav mini-seten och en Steve med diamantrustning men skulle kunna köpa hur mycket som helst! Battle.net har en trevlig internetshop med mycket fint!

Ett NES med ett gäng retrospel vore drömmen!

Efter att ha redogjort över min ”karriär” inom gamingvärlden undrar jag då, är jag en riktig gamer? Duger den tid jag lägger ned, de spel jag valt och den attityd jag har emot spelande för att få kalla mig själv ”gamer”? Faktum är att jag inte bryr mig, jag ser mig själv som en gamer och är således en. Hur andra definierar en gamer är upp till dem!

Det har blossat upp en debatt ikring icke-män och spel, sexismen inom spelvärlden, hur icke-män behandlas i spel osv. Ni kanske hört om #gamergate? Cis-män är tydligen upprörda över att andra vill att spel blir mer jämställda, att icke-män i spel ska få vara huvudkaraktärer och inte bara rekvisita, att man skippar den sunkiga synen på cis-kvinnor och transpersoner (som i princip aldrig syns i spel). Anita Sarkeesian har mycket bra att säga om ämnet och hens Youtubekanal är väl värd en titt! https://www.youtube.com/user/feministfrequency Hen har till och med blivit mordhotad för sina åsikter om spelvärldens vidriga syn på icke-män.

När War Z (ISS) lade till kvinnliga spelbara karaktärer blev jag först glad men när jag såg dem blev det tydligt att de inte fanns där för oss som definierar oss som kvinnor utan för att behaga andra. Alla var lättklädda, välsminkade och flera bar högklackade skor. Hur rimlig är en sådan karaktär i en zombieapokalyps där man sprang genom skogar medan man försvarade sig mot både människor och zombies hungriga på hjärnsubstans? Det finns givetvis massor av exempel på misogyni inom spelvärlden och Anita Sarkeesian tar upp många av dem!

Jag är oftast rätt anonym när jag spelar. Mitt nickname är könsneutralt och min avatar likaså. Jag pratar sällan in-game just på grund av det bemötande man ofta får som icke-man. Det är inte ovanligt att bli kallad hora, slampa, fitta eller att få höra hur dåliga tjejer är på spel. Att man hör hemma i köket är en klassiker! Det finns också de som reagerar med fascination, de är förvånade över att träffa på en tjej som spelar. Man blir behandlad som en alien som hälsar på på en annan planet.

Det här inlägget postades av en förvirrad och okunnig manlig gamer och fick en del reaktioner; http://www.metro.se/lasarhornan/finns-det-nagranbspkvinnliga-gamers/EVHnkl!CXmP1oh8j9wr2/

Bland annat ett gäng (över 400) icke-män från en nördgrupp på Facebook som gav en motreplik; http://www.metro.se/lasarhornan/ja-det-finns-gamertjejer-har-ar-vi/EVHnkl!hVTq79ySDNjM/

Mitt namn står givetvis med! 🙂

Tack och hej!

Vardag

Klockan är 17 och jag kliver motvilligt upp ur sängen. Har inte ätit på hela dagen, igår åt jag bara några smörgåsar. Sätter mig på köksgolvet för att se vad som finns i frysen men känner att den lilla ork jag samlat sipprar ur mig. Gråter och stänger dörren. Magen gör ont och jag fryser. Pengarna är slut, liksom den lilla tillstymmelse till energi jag hade. Disken, den lortiga lägenheten, räkningarna. Allt känns övermäktigt. Mörkret ute skrämmer mig. Panikångesten lurar runt knuten. Jag sätter mig vid datorn för att distrahera mig, glömma, inte tänka alls. Vänner och bekanta skriver till mig, jag stöter bort dem. Orkar inte vara social. Orkar inte vara ensam. Orkar inte leva.

Mitt liv som sjuk del 1

När jag växte upp fick jag höra att jag inte dög. Jag blev dagligen mobbad av folk som kommenterade min kropp i negativa ordalag. Enligt dem var jag även dum i huvudet. Jag fick ingen hjälp i skolan och mina föräldrars försök att få stopp på mobbingen misslyckades. När jag var 10 ville jag dö.

Till slut trodde jag på vad de sa. Jag intalade mig själv att jag var äcklig, värdelös och dum i huvudet. På något konstigt sätt var det enklare att hålla med de som mobbade mig, än att kämpa emot dem. Det blev en försvarsmekanism.

Jag växte upp i en otrygg miljö. Mina föräldrar älskade mig men fanns inte alltid där. De bråkade mycket och det gjorde mig rädd. Ett barn uppfattar och ser så mycket mer än man tror. De förstår. Att besöka min mamma när hon var inlagd på psyk var obehagligt.

Jag minns såväl den gång jag och pappa stod i fönstret och tittade efter vår bil. Mamma hade åkt till en vän och hade varit borta väldigt länge. Vi stod och väntade på henne och var båda oroliga. Någon hittade henne längst vägkanten där hon suttit i bilen och tagit en stor dos tabletter.

Något annat jag aldrig glömmer är den gången jag hittade ett kassettband med mitt namn i hennes väska. Hon hade spelat in ett avskedsbrev till mig och mina bröder.

Min pappa och jag var nog ganska lika på många sätt, bland annat var vi nog båda lite tillbakadragna, lite blyga. Vi delade också humorn, förmågan att få andra att skratta. Men pappa slutade skratta, han var inte längre den skojiga clown han brukade vara. Han blev också inlagd.

Sista dagen jag såg honom i livet var vi till Borlänge. Vi brukade göra små utflykter mamma, pappa och jag. Jag tyckte väldigt mycket om det. Vi hade aldrig mycket pengar, vi hade aldrig råd att åka utomlands men vi det spelade ingen roll. Våra små bilturer dög lika bra. Vi gick i affärer på Kupolen och på ÖoB handlade pappa lite småsaker. Jag undrar vad han tänkte då.

Väl hemma sade vi hejdå, pappa gick hem till sig.

Min bror Patrik är mycket äldre än mig, vi har olika pappor och bodde inte på samma ort. Därför blev jag överraskad när han kom till min skola. När jag såg hur han pratade med min lärare blev jag oroad. De såg så allvarliga ut. Han bad mig följa med och jag minns att jag satte på mig jackan ut och in. Jag minns bänken vi satte oss på. Jag minns att han sa att det hänt något fruktansvärt. Att pappa var död. Jag förstod att han hade valt det själv.

Tiden efter pappas bortgång är suddig. Jag trodde ofta att jag såg honom, jag väntade på att han skulle komma och knacka på dörren. Ibland funderade jag på om allt bara var en lögn, pappa hade kanske iscensatt sin död och börjat ett nytt liv någonstans, för att slippa mig. Med tiden blev allt klarare, nu vet jag att pappa är borta men det känns ändå konstigt. Jag har inte sett honom på 14 år nu.

Efter pappas bortgång började jag skada mig. Jag skar mig med rakblad. Det blev lättare att stå ut och hantera den psykiska smärtan när jag kunde fokusera på att det gjorde ont fysiskt. Hemma kvävde mamma mig, jag fick aldrig vara ifred, hon ville alltid prata, höra hur det var med mig. Själv ville jag bli lämnad ifred, jag ville sörja själv och på mitt eget sätt.

 

DEL 2 skriver jag en annan dag!

Lust att skriva

Jag känner ett behov, en lust att skriva. Om min vardag, mitt liv, mina problem och allt annat jag känner att jag behöver få ur mig. Jag vet inte om jag kommer att skriva fler än ett inlägg, jag är lite impulsiv och tröttnar snabbt på saker och ting. Så vi får se.

Idag har jag varit ganska duktig. Jag gick upp i tid. Åt frukost. Tog min medicin (Concerta & Venlafaxin). Beslöt mig för att åka till en secondhandaffär, bara för att ha något att göra. Det var trevligt, ända till bussresan hem. Jag hamnade bakom två barn. De skrattade och vände sig om och tittade på mig. Flera gånger. Förstod att de skrattade åt mig, det blev extra tydligt när den ena sa något om ”tjockisen” till den andra. Jag skämdes, hoppades att ingen annan skulle förstå eller höra. Det hade varit enklare om de varit vuxna, då hade jag kunnat be dem dra åt helvete, om jag nu vågat. Nu satt jag där och kunde inget göra. Deras mamma satt framför dem och märkte inget, eller så brydde hon sig inte.

Jag känner mig ofta osäker när jag är ute bland folk, rädd att folk ska glo, skratta eller säga något. Jag vill krympa ihop till ingenting, så att jag inte syns.

Det är förjävligt att man inte kan få vara ifred, bara för att man inte ser ut som normen. Hur kan folk tro att det är okej att kommentera folks utseenden? Varför är det så roligt att jag är fet? Eller ful? Jag förstår inte varför vissa inte kan respektera och acceptera andra. Vad är det för fel på dem?